Klövvilt är partåiga hovdjur och består i Sverige av åtta vilda arter. Klövvilt jagas i Sverige både för dess kött och för dess kronor som betraktas som troféer. Man kan dela upp det svenska klövviltet i tre grupper:
- Hjortdjur med arterna älg, kronhjort, dovhjort, rådjur och vitsvanshjort
- Vildsvin
- Slidhornsdjur med arten mufflonfår
Benämningen partåiga kommer från de två tår som bildar klövarna hos klövviltet. Förutom de två tårna som utgör klöven har klövviltet även två yttre tår på baksidan av foten som kallas för lättklövar.
Idisslare
Slidhornsdjuren och hjortdjuren har ett speciellt matsmältningssystem med en mage uppdelad i flera avdelningar vilket gör att de tillhör så kallade idisslare. Detta matsmältningssystem gör att de kan ta upp näring från hårdsmält föda som till exempel kvistar och gräs. Den första delen av magen hos idisslare kallas för våmmen där maten bearbetas av mikroorganismer. Efter en tid stöter djuret upp delar av innehållet i våmmen och tuggar det igen. Andra gången maten sväljs ned passerar den våmmen och går till nästa del i matsmältningssystemet.
Horn
Hjortdjurens hanar bär horn som fälls varje år och består hos älgen av ben och hos mufflonfåret av hornämne. Medan älgens horn växer täcks dem av ett lager så kallad basthud som skrapas av när hornen har växt klart. Hornens är inte helt tydligt. En teori är att de fungerar som skydd från rovdjur medan andra menar på att de har en kylande effekt medan de är täcka av basthud. En mer etablerad teori är att hanarna använder hornen för kamper under brunsten och fungerar som ett kännetecken för styrka. Enligt denna teori kan yngre djur undvika duster med hanar med stora horn och undvika att bli svårt skadade.
Snabbhet och uthållighet
Klövviltet har i allmänhet byggda för snabbhet och stor uthållighet för att kunna fly från rovdjur. De har även ett brett synfält med sina ofta högresta huvuden med ögonen placerade på sidorna. Lukt- och hörselsinnena dominerar medan synen ofta är lägre prioriterad. Med rätt vindförhållanden kan klövviltet upptäcka ett rovdjur på flera hundra meters håll. Mycket tyder på att hjortdjur har svårt att uppfatta stillastående föremål men är känsliga för snabba rörelser.
