Hardjur och kaniner
På grund av dess många unika egenskaper utgör hardjur och kaniner en egen grupp vid sidan av gnagarna. Både hardjur och gnagare har utvecklats separat i över 70 miljoner år. Av de totalt ca 80 arterna finns tre i Sverige: vildkanin, fälthare och skogshare.Hardjuren utgör utgör primärt byte för många rovdjur och kan som många andra typiska bytesdjur få flera stora kullar med ungar varje år. Livslängden för ett hardjur är i genomsnitt endast ett fåtal år och många av dess ungar blir byte för rovdjur inom sina första månader.
På grund av hardjurens roll som bytesdjur är deras kroppsbyggnad anpassad för den ständiga flykten från rovdjuren. De är snabba, väl kamouflerade och håller sig gömda största delen av dagen. Tack vare sina brett placerade ögon och väl utvecklade hörsel kan de upptäcka faror i alla riktningar. På avstånd är det svårt att bedöma ålder och kön hos ett hardjur.
Fälthare och skogshare föder ungar med öppna ögon. De diar i ett fåtal veckor men kan börja äta växter ett par dygn efter födseln. Efter cirka en vecka kan ungarna börja leta efter mat på egen hand.
Den primära födan för harar och kaniner består av örter, gräs, kvistar och bark. För att tillgodogöra sig näringen i födan äter hardjuren sin egen avföring och låter födan passera tarmsystemet en andra gång. Födan bearbetas i den hos hardjuren välutvecklade blindtarmen.
Förutom predatorer är ett annat utbrett hot mot hardjuren en sjukdom som kallas för harpest. Harpesten är en bakteriesjukdom som kan orsaka att en hel stam harar dör ut. Sjukdomen kan även smitta människor genom myggbett fästingar eller direktkontakt med smittade harar. Behandling mot sjukdomen sker med antibiotika och är i stort ofarlig.
Gnagare
Gruppen gnagare utgör i världen över 2000 olika arter vilket är mer än 40 procent av alla däggdjursarter. I Sverige jagas främst bäver och bisam men man kan även bedriva skyddsjakt på ekorre, möss och råttor.
Medan dessa mindre gnagare ofta inte är intressanta ur jaktsynpunkt har de en betydande roll i naturen. Detta på grund av att de är primär föda för ett stort antal rovdjur och rovfåglar. Därför kan en förändring i gnagarpopulationen ha stor påverkan på andra arter. Precis som hardjuren kompenserar gnagarna sin utsatthet för rovdjur med flera kullar per år och könsmognad på bara någon månad i vissa fall. Möss och sorkar har kulstorlekar på mellan en till tio ungar.
Gnagare och hardjur – vad är skillnaden?
Något som ofta används för att klassificera djur är dess tänder och skelett. Några viktiga skillnader mellan gnagare och hardjur är:
- Gnagare har tre till fem kindtänder i vardera överkäkshalva medan hardjur har sex st.
- Gnagare har två framtänder i överkäken medan hardjuren har fyra
- Gnagare maler sin föda genom att röra tänderna upp och ned medan hardjuren tuggar i sidled.
- Gnagare har baktassar med fem tår medan hardjur har fyra.
Tänderna hos både gnagare och hardjur växer under hela dess livslängd. Vidare har gnagarna en emalj på sina tänder som gör att deras tänder slipas. Eftersom tänderna ständigt växer är det av största vikt att tänderna nöts för att de inte ska förväxa vilket kan leda till att djuret dör.
